Sofia

Jag trodde som så ofta förr att jag hade inbrott eller nått. Jag som är en nattuggla med problem att sova brukar allt för ofta höra ungdomar och vuxna bullra hem från krogen, vardag som helg, och skrika oanständiga saker, ganska skoj.
men när jag börjar höra i syne att det är nån närmare mitt hus än gatan då blir jag stel som en pinne.
första händelsen inatt förmodar jag var katten som kloade sönder min fina soffa som vanligt. den måste snart bytas ut, kattjävel (jag älskar dej doris, egentligen)
andra händelsen var lite mer mystisk, det lät som att nån knackade på väggen (?) så jag flyger upp och ska ta dom vandalerna på bar gärning men ser inget annat än en tom gata, fnyser, går och lägger mig, hör ljudet igen, flyger upp. Möts ännu en gång av en tom gata. det händer några gånger till tills jag tvingar mej själv att sluta tänka på att det kan vara spöken.
sen vet jag vad det är, dom jävla duvorna som snart har byggt om hela mitt hus till ett bo, dom hänger på fönsterbräderna och bor i min skorsten.
Sen försöker jag sova, utan resultat, smyger upp, ut ur mitt rum för att försöka hitta på nått skoj att göra, fast då svimmade jag nästan... Jag trodde det satt någon o min soffa, (återkommande) fast det var min filt som låg konstigt.
Att jag aldrig ska lära mej att sluta vara rädd för mina egna saker.
Nu ska jag vara macho och gå och koka en kopp te i totalt mörker. Kommer troligtvis sluta i en språng marsch uppför trappen där jag kommer snubbla.